01 okt 2015 04:00

01 okt 2015 04:00

Ett försvar bygger vi tillsammans

LINUS HELLMAN

Något håller på att hända. Centerpartiets positionsförflyttning kring Nato innebär att hela Alliansen nu är för en svensk anslutning till försvarsalliansen. Därmed får frågan en större tyngd och det ökar också pressen på Socialdemokraterna som fortsatt har beröringsskräck inför Nato.

Efter förra veckans partistämma vill numera även Centerpartiet gå med i Nato, låt vara under premissen att Finland också gör det, men det är en tydlig förskjutning. Nu har samtliga fyra partier inom Alliansen en positiv inställning till ett svenskt medlemskap. Moderaterna och Folkpartiet har länge velat se en anslutning och Kristdemokraterna förväntas ställa sig bakom ett medlemskap på partiets riksting i oktober.

Därmed aktualiseras frågan ytterligare. Med en samlad borgerlighet i Nato-frågan hålls den levande och lär snarare öka i betydelse de kommande åren. Det är viktigt och helt nödvändigt med en fördjupad debatt om försvars- och säkerhetspolitiken och där är Nato den viktigaste säkerhetspolitiska organisation i vår del av världen.

Doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har tjänat oss väl men idag är det nya säkerhets- och försvarspolitiska realiteter som råder. Numera talas det om att Sverige är militärt alliansfritt. Vi måste sluta att förhålla oss till Nato som om det handlade om att förvalta en tradition. Det är inte lämpligt att dagens säkerhetsdoktrin vilar på det som har varit i en värld som bara förändras i accelererande fart. Det går inte längre att stå passiv mellan demokrati och diktatur.

Neutraliteten är överspelad. Det är också en konsekvens av kalla krigets slut och att Sverige har valt att fördjupa sitt samarbete med Nato. EU-medlemskapet har också påverkat oss. Enligt Lissabonfördraget som Sverige undertecknade 2009 kommer vi inte att kunna vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land utan då är vi skyldiga att bistå med alla till buds stående medel.

Sverige har länkats samman med Nato alltmer sedan vi ingick samarbetet om Partnerskap för fred 1994. Vi är inte medlemmar på pappret, ty för det är fördragsmässigt, men vi deltar i operationer på ett sätt som inte kan beskrivas på ett annat sätt än att vi står väldigt nära. Vi är beroende av Nato men vi kan inte ställa några krav och får inte heller några garantier.

Låt oss ta steget fullt ut och bli en fullvärdig medlem. Att hela Alliansen nu är för ett medlemskap gör att frågan blir mer brännande och de kommande åren kan debatten intensifieras på allvar. Dessutom har opinionen svängt och vi svenskar har blivit mer positiva. Något är på gång att hända. Vi borde göra gemensam sak med de andra västerländska demokratierna.

Att Socialdemokraterna skulle byta fot just nu är inte troligt men det finns i alla fall positiva tendenser. Vi har en försvarsminister som inser att den transatlantiska länken måste stärkas och att det rent av är nödvändigt för vår säkerhet i vår del av världen. Ändå vägrar han konsekvent att ta ordet Nato i sin mun. Vi ska hellre indirekt vara en del av försvarsalliansen genom ett nära samarbete men inte sitta med vid bordet när beslut ska tas. Vidare saknar vi rätten till det grundskydd, det som stadgan i artikel 5 anger om ett kollektivt försvar, som alla medlemmar har.

Efter en exempellös nedrustning av det svenska försvaret i över 20 år är det viktigt att vi ökar våra försvarsanslag i vår osäkrare omvärld med ett oberäkneligt och aggressivt Ryssland men det räcker inte. Bara Nato kan ge oss den kollektiva säkerheten vi behöver om den fruktansvärda olyckan skulle vara framme.

I vår tid är det inte alliansfrihet som skapar trygghet utan det är alliansbyggandet.

Se världen som den är och inte som vi vill att den ska vara.

Fred, frihet och demokrati bygger vi och försvarar tillsammans med andra.

Att det ska vara så svårt att inse.

Efter förra veckans partistämma vill numera även Centerpartiet gå med i Nato, låt vara under premissen att Finland också gör det, men det är en tydlig förskjutning. Nu har samtliga fyra partier inom Alliansen en positiv inställning till ett svenskt medlemskap. Moderaterna och Folkpartiet har länge velat se en anslutning och Kristdemokraterna förväntas ställa sig bakom ett medlemskap på partiets riksting i oktober.

Därmed aktualiseras frågan ytterligare. Med en samlad borgerlighet i Nato-frågan hålls den levande och lär snarare öka i betydelse de kommande åren. Det är viktigt och helt nödvändigt med en fördjupad debatt om försvars- och säkerhetspolitiken och där är Nato den viktigaste säkerhetspolitiska organisation i vår del av världen.

Doktrinen om alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig har tjänat oss väl men idag är det nya säkerhets- och försvarspolitiska realiteter som råder. Numera talas det om att Sverige är militärt alliansfritt. Vi måste sluta att förhålla oss till Nato som om det handlade om att förvalta en tradition. Det är inte lämpligt att dagens säkerhetsdoktrin vilar på det som har varit i en värld som bara förändras i accelererande fart. Det går inte längre att stå passiv mellan demokrati och diktatur.

Neutraliteten är överspelad. Det är också en konsekvens av kalla krigets slut och att Sverige har valt att fördjupa sitt samarbete med Nato. EU-medlemskapet har också påverkat oss. Enligt Lissabonfördraget som Sverige undertecknade 2009 kommer vi inte att kunna vara passivt vid ett angrepp mot ett annat EU-land utan då är vi skyldiga att bistå med alla till buds stående medel.

Sverige har länkats samman med Nato alltmer sedan vi ingick samarbetet om Partnerskap för fred 1994. Vi är inte medlemmar på pappret, ty för det är fördragsmässigt, men vi deltar i operationer på ett sätt som inte kan beskrivas på ett annat sätt än att vi står väldigt nära. Vi är beroende av Nato men vi kan inte ställa några krav och får inte heller några garantier.

Låt oss ta steget fullt ut och bli en fullvärdig medlem. Att hela Alliansen nu är för ett medlemskap gör att frågan blir mer brännande och de kommande åren kan debatten intensifieras på allvar. Dessutom har opinionen svängt och vi svenskar har blivit mer positiva. Något är på gång att hända. Vi borde göra gemensam sak med de andra västerländska demokratierna.

Att Socialdemokraterna skulle byta fot just nu är inte troligt men det finns i alla fall positiva tendenser. Vi har en försvarsminister som inser att den transatlantiska länken måste stärkas och att det rent av är nödvändigt för vår säkerhet i vår del av världen. Ändå vägrar han konsekvent att ta ordet Nato i sin mun. Vi ska hellre indirekt vara en del av försvarsalliansen genom ett nära samarbete men inte sitta med vid bordet när beslut ska tas. Vidare saknar vi rätten till det grundskydd, det som stadgan i artikel 5 anger om ett kollektivt försvar, som alla medlemmar har.

Efter en exempellös nedrustning av det svenska försvaret i över 20 år är det viktigt att vi ökar våra försvarsanslag i vår osäkrare omvärld med ett oberäkneligt och aggressivt Ryssland men det räcker inte. Bara Nato kan ge oss den kollektiva säkerheten vi behöver om den fruktansvärda olyckan skulle vara framme.

I vår tid är det inte alliansfrihet som skapar trygghet utan det är alliansbyggandet.

Se världen som den är och inte som vi vill att den ska vara.

Fred, frihet och demokrati bygger vi och försvarar tillsammans med andra.

Att det ska vara så svårt att inse.

Välkommen att kommentera på sla.se. Vi förhandsmodererar alla kommentarer, om det är första gången du kommenterar läs våra regler kring artikelkommentarer.