28 maj 2015 21:58

29 maj 2015 13:28

JAN LARSSON: I derbyn är inget normalt

När det är derby brukar sällan tabellplacering och senaste resultat spela någon betydelse. I så fall hade det inte varit någon idé för Skövde AIK och IFK Skövde att mötas. En rödvit seger hade varit given.

Förutsättningarna inför matchen var att SAIK låg fyra, 13 poäng före jumbon IFK Skövde. SAIK hade inte förlorat på fem matcher och IFK kom till spel med sex raka förluster. Dessutom hade SAIK en 6–0-seger från en träningsmatch med sig i bagaget.

Nu visade det sig tidigt att det inte skulle bli någon promenad i parken för Skövde AIK. IFK hade gjort läxan och länge såg det ut att bli en taktisk triumf för tränaren Kjell Trakosdjanac där laget ute på planen anfördes av mittbacken Fredrik Andersson som var banans kung. Fullt rättvist att det var han som satte IFK:s 1–0 på en frispark i första halvlek.

Fredrik Andersson hade utan tvekan varit värd att bli derbyhjälte, men på tilläggstid sprack nollan när Sargon Abraham kvitterade med en välriktad vänsterfot som ställde Tom Cengiz.

Det var ingen tvekan om vilket lag som kände sig som vinnare efteråt, men SAIK kom undan med blotta förskräckelsen. Kan IFK spelade med samma organisation och disciplin i fortsättningen finns det alla möjligheter att avancera i tabellen.

Visst, man kan ha synpunkter på spelkvalitén, men det bjöds spänning och trots regn halvtimmen före avspark kunde 927 åskådare räknas in.

Just det här med lokalderbyn är något extra. Så har det alltid varit och kanske ännu mer förr i tiden då Skövde var en delad stad.

Norrmalm tillhörde Skövde AIK och på andra sidan centrum härskade de blåvita. Det var knappt någon som vågade sig över i fiendeland.

Nu ser Skövde ut på ett annat sätt och klubbarna har verksamheten koncentrerad till Lillegården där de spelar och tränar sida vid sida.

Rivaliteten finns kvar och så lär det säkert förbli, även om det då och då höjs röster om att fotbollen i Skövde måste försöka få fram ett gemensamt elitlag. Att slå ihop IFK och AIK känns helt osannolikt.

Kanske lika bra det, kanske lika bra att klubbarna jobbar på var sitt håll. Att man som främsta mål har att producera egna produkter. Att man håller till i division 2 kanske är gott nog. Även om jag tycker att Skövde borde kunna ha ett lag i division 1 eller rent av i superettan, även om det sistnämnda just nu känns föga realistiskt.

Hur som helst var det kul att se två lokala lag med så många tonåringar i startelvorna. SAIK hade fem och IFK fyra. Medelåldern sammanlagt låg på strax över 20 år. Det var bygdens pojkar som gjorde upp.

 

När det är derby brukar sällan tabellplacering och senaste resultat spela någon betydelse. I så fall hade det inte varit någon idé för Skövde AIK och IFK Skövde att mötas. En rödvit seger hade varit given.

Förutsättningarna inför matchen var att SAIK låg fyra, 13 poäng före jumbon IFK Skövde. SAIK hade inte förlorat på fem matcher och IFK kom till spel med sex raka förluster. Dessutom hade SAIK en 6–0-seger från en träningsmatch med sig i bagaget.

Nu visade det sig tidigt att det inte skulle bli någon promenad i parken för Skövde AIK. IFK hade gjort läxan och länge såg det ut att bli en taktisk triumf för tränaren Kjell Trakosdjanac där laget ute på planen anfördes av mittbacken Fredrik Andersson som var banans kung. Fullt rättvist att det var han som satte IFK:s 1–0 på en frispark i första halvlek.

Fredrik Andersson hade utan tvekan varit värd att bli derbyhjälte, men på tilläggstid sprack nollan när Sargon Abraham kvitterade med en välriktad vänsterfot som ställde Tom Cengiz.

Det var ingen tvekan om vilket lag som kände sig som vinnare efteråt, men SAIK kom undan med blotta förskräckelsen. Kan IFK spelade med samma organisation och disciplin i fortsättningen finns det alla möjligheter att avancera i tabellen.

Visst, man kan ha synpunkter på spelkvalitén, men det bjöds spänning och trots regn halvtimmen före avspark kunde 927 åskådare räknas in.

Just det här med lokalderbyn är något extra. Så har det alltid varit och kanske ännu mer förr i tiden då Skövde var en delad stad.

Norrmalm tillhörde Skövde AIK och på andra sidan centrum härskade de blåvita. Det var knappt någon som vågade sig över i fiendeland.

Nu ser Skövde ut på ett annat sätt och klubbarna har verksamheten koncentrerad till Lillegården där de spelar och tränar sida vid sida.

Rivaliteten finns kvar och så lär det säkert förbli, även om det då och då höjs röster om att fotbollen i Skövde måste försöka få fram ett gemensamt elitlag. Att slå ihop IFK och AIK känns helt osannolikt.

Kanske lika bra det, kanske lika bra att klubbarna jobbar på var sitt håll. Att man som främsta mål har att producera egna produkter. Att man håller till i division 2 kanske är gott nog. Även om jag tycker att Skövde borde kunna ha ett lag i division 1 eller rent av i superettan, även om det sistnämnda just nu känns föga realistiskt.

Hur som helst var det kul att se två lokala lag med så många tonåringar i startelvorna. SAIK hade fem och IFK fyra. Medelåldern sammanlagt låg på strax över 20 år. Det var bygdens pojkar som gjorde upp.