15 okt 2015 06:00

15 okt 2015 06:00

Hård föräldrakritik mot nedlagd resursenhet

Gärdsmygen nerlagd

Den välutnyttjade resursenheten Gärdsmygen har lagts ner. Ett beslut som inte har motiverats för alla inblandade och som upprör.
- Hur kan ett beslut ändras från eftermiddag till morgon därpå, säger Kim Sofie Andersson.

Kim Sofie Andersson har kämpat i fem år för att hennes son, med en psykisk funktionsnedsättning, ska få den hjälp han behöver i skolan.

I våras fick sonen en efterlängtad plats på Gärdsmygen i Tibro. På grund av ett hårt söktryck fick han bara delta i verksamheten en halv dag i veckan.

– Jag märkte att han mådde så mycket bättre. Han var glad, öppen och berättade positiva saker, säger Kim Sofie Andersson.

Precis innan skolstarten kom ett nytt besked, sonen hade ett stort behov av extra hjälp och skulle få mer tid på resursenheten. Något som gladde familjen som äntligen såg en strimma hopp efter alla motgångar.

– Jag och min son dansade fuldansen i köket, vi bakade, fikade och firade, säger Kim Sofie Andersson.

Glädjen blev kortvarig. På morgonen, dagen där på, ringde telefonen igen.

– Då sa de ”Tyvärr blir det inget Gärdsmygen, det ska läggas ner”, säger Kim Sofie Andersson.

Beskedet kom från sonens lärare, bara några timmar senare och Kim Sofie Andersson ville inte tro att det var sant. Eftersom hon inte fick något ordentligt svar på vad som hade hänt försökte hon få tag i resursenhetens nuvarande rektor.

– Ingen säger någon orsak till varför, rektorn skrev att han skulle ringa och det var väl två och en halv vecka sedan, säger Kim Sofie Andersson.

Sonen har haft det tufft i skolan ända sedan starten. Det har gått så långt att han inte alltid har kunnat gå dit. Efter påtryckningar från familjen tillsatte den förra rektorn en elevassistent som följer honom hela dagarna i skolan.

Det har varit bra men hjälper inte mot den för honom alldeles för stimmiga miljön och hårda pressen.

– Han säger varje dag att han inte vill gå där, säger Kim Sofie Andersson.

Nu har dessutom den nya rektorn, i ett möte med mamman, pratat om att fasa ut sonens elevassistent.

– Nu har jag ett rent helvete för att få behålla det här, säger Kim Sofie Andersson.

Hon är trött och besviken på kommunen som inte erbjuder dem en långvarig och hållbar lösning.

Kim Sofie Andersson har kämpat i fem år för att hennes son, med en psykisk funktionsnedsättning, ska få den hjälp han behöver i skolan.

I våras fick sonen en efterlängtad plats på Gärdsmygen i Tibro. På grund av ett hårt söktryck fick han bara delta i verksamheten en halv dag i veckan.

– Jag märkte att han mådde så mycket bättre. Han var glad, öppen och berättade positiva saker, säger Kim Sofie Andersson.

Precis innan skolstarten kom ett nytt besked, sonen hade ett stort behov av extra hjälp och skulle få mer tid på resursenheten. Något som gladde familjen som äntligen såg en strimma hopp efter alla motgångar.

– Jag och min son dansade fuldansen i köket, vi bakade, fikade och firade, säger Kim Sofie Andersson.

Glädjen blev kortvarig. På morgonen, dagen där på, ringde telefonen igen.

– Då sa de ”Tyvärr blir det inget Gärdsmygen, det ska läggas ner”, säger Kim Sofie Andersson.

Beskedet kom från sonens lärare, bara några timmar senare och Kim Sofie Andersson ville inte tro att det var sant. Eftersom hon inte fick något ordentligt svar på vad som hade hänt försökte hon få tag i resursenhetens nuvarande rektor.

– Ingen säger någon orsak till varför, rektorn skrev att han skulle ringa och det var väl två och en halv vecka sedan, säger Kim Sofie Andersson.

Sonen har haft det tufft i skolan ända sedan starten. Det har gått så långt att han inte alltid har kunnat gå dit. Efter påtryckningar från familjen tillsatte den förra rektorn en elevassistent som följer honom hela dagarna i skolan.

Det har varit bra men hjälper inte mot den för honom alldeles för stimmiga miljön och hårda pressen.

– Han säger varje dag att han inte vill gå där, säger Kim Sofie Andersson.

Nu har dessutom den nya rektorn, i ett möte med mamman, pratat om att fasa ut sonens elevassistent.

– Nu har jag ett rent helvete för att få behålla det här, säger Kim Sofie Andersson.

Hon är trött och besviken på kommunen som inte erbjuder dem en långvarig och hållbar lösning.